Sanna & Mats i Auckland: Rangitoto night paddle

Jag har just överlevt ett par dagars släng av influensa eller möjligen kolera och pest? I vilket fall som helst avskyr jag att vara sjuk, och jag undrar fortfarande vem som hade fräckheten att smitta mig?! I fredags fick jag tyvärr lämna återbud till danske konsulns årliga frihetsdagsmiddag vilket brukar vara en jättetrevlig tillställning. Maken fick ensam representera hushållet och upprätthålla vår svenska snapsvisetradition, medan jag surade med varmt ingefäracitronhonungsvatten framför TVn.

Men jag offrade gärna en fest till förmån för att vila mig i form till vårt söndagsäventyr. I helgen var det som bekant en superfullmåne, dvs. månen passerar nära jorden, den blir extremt stor och skiner extra starkt. Till superfullmånens ära hade vi med några kompisar bokat en kvällskajaktur till vulkanön Rangitoto, vars välkända koniska siluett kännetecknar Auckland.

Med lite hjälp av paracetamol och många timmars sömn i två dagar var jag fit for paddle söndag eftermiddag. Vid fyratiden paddlade vi, åtta pers i fyra dubbelkajaker, 6,5km över fartygsleden, motströms, motvind och motsjö. Jag erkänner att det var lite halvjobbigt, paddla kajak är ju inget vi gör till vardags direkt. Fast några i gruppen var betydligt mer otränade och ovana så jag sympatiled mer med deras slit... Drygt 1,5 timme av idogt paddlande var vi framme, vid det laget var det redan mörkt, månen hade glidit upp ur horisonten och lyste stor och stark på oss. Riktigt häftigt!

Väl strandade på Rangitoto bytte vi om till torra kläder, promenadskor och pannlampa och vandrade upp till toppen. Den är 260möh så efter ca 45 min promenad genom vulkaniskt landskap och tät pohutukawaskog stod vi på en plattform och tittade dels ner i vulkanens krater, dels ut över det månglittrande havet och Aucklands strålande skyline. Mycket, mycket vackert! Vi satt däruppe och njöt av den magnifika utsikten medan vi åt vår medhavda picknickmiddag och lyssnade på guiden Martins berättelser om Rangitoto.

När vi absorberat vyerna en stund var det dags för nedvandring och hempaddling, vilket gick betydligt enklare i lätt medvind och tom enstaka surfande på medsjön. Fast därute på mörka vattnet, i en liten kajak, kände jag mig onekligen väldigt, väldigt liten vid sidan av det stora containerfartyg som forsade förbi vid sidan av oss. Man får verkligen lita på att de håller sig i sin farled! Någon timmes paddlande och vi kunde kravla ur kajakerna på hemmakajen igen, supernöjda med kvällen, men trötta!

Snart klara för avfärd!