Blixt i träd och Everest jubileum

Antarktisvindarna kyler nu NZ. Snökaos på sydön och hagelstormar över Auckland. Igår var det 2 grader på morgonen. Hur glada är vi för nyisolerat köksgolv?! Sitter nu med värmefläkt vid datorn i vårt iiiiiskalla kontorsrum och tänker att det är tur att vi inte har gäster som ska sova härinne. Yllepyjamas, mössa och alla Gundels ylleplädar skulle gå åt, minst. Kontoret verkar dels vara det sämst isolerade rummet i hela huset, dels kommer vintersolen knappt åt dess väggar och tak. I taket finns dessutom en intressant "bubbla" som släpper in ljus, vind och lite skräp - helt otätt alltså... Husets ägare hade faktiskt en kollektion av musikintrument i det här rummet förut. Undrar hur orglar och trumset trivdes med de extremt varierande temperaturerna härinne???

Helgen som passerat (för länge sen) var ganska lugn, en skön cykeltur, umgänge med vänner och sen jobbade Mats hela söndagen. En av veckans stora händelser var just vädret. I tisdags morse satt vi vid frukostbordet, plötsligt blev himlen mörk, en stor blixt lyste upp och åsksmällen som kom bara någon sekund senare skakade hela huset. Mats och jag tittade på varandra och undrade om det var åska, jordbävning eller vulkanutbrott... Sen störtade regnet ner (igen) och det blev lugnt igen. Men nere i Mission Bay hade minsann blixten slagit ner. En majestätisk 170-årig Norfolk Island Pine finns nu ej mer. Enligt ögonvittnen slog blixten ner i vägbanan precis bredvid alla hus och restauranger på Tamaki Drive för att sen studsa upp i trädet som sprack i mitten. Ett par timmar efter smällen var jag där och bevittnade slutet för ett av Mission Bays landmärken. Tur att blixten inte studsade rakt in i en lägenhet eller café med gäster! Tur hade vi också, bara timmen innan blixten slog till sprang vi omkring därnere på vår regniga kalla morgonträning.

Sprucken stam och stora flisor överallt

 Där det stod två furor..

 ..blev bara en kvar

Igår firades här ett stort 60-årsjubileum, 29 maj 1953 lyckades kiwin Edmund Hillary och sherpa Tenzing Norgay ta sig till toppen av Mt Everest. Världens högsta topp "besegrades" slutligen. Det var naturligtvis en enorm bedrift då, sen dess har tusentals personer lyckats göra om det, men många har också misslyckats. Längs klätterlederna ligger tydligen många lik kvar som man går förbi på sin väg till toppen. Sir Edmund var en enormt respekterad och populär person här i NZ. Han föddes strax söder om Auckland, dog på Auckland City Hospital 2008, fick en full statsbegravning, och har många gator, skolor och minnesmärken uppkallade efter sig. För bara ett par år sedan invigdes t.ex. Hillary Trail, en fyradagars vandringsled längs regnskogen Waitakeres vilda västkust där familjen Hillary hade sommarhus och tillbringade mycket tid. Den vore kul att gå någon gång...

Istället ska vi imorgon, fredag, vandra upp på The Pinnacles i Coromandel tillsammans med Gayle & co. En blygsam topp på 759möh. Efter det är planen att vi under tre dagar ska cykla runt Coromandel halvön, lör-mån. Måndag är en helgdag, Queen's Birthday. Om vädret tänker samarbeta med våra planer återstår att se... Det kanske blir bad i varma källor och häng i vinbarer istället :-)

Nu när vi har varit här några år så konstaterar vi att lika kul som det är att träffa och lära känna nya människor, lika deprimerande är det med dessa ständiga farväl till folk som lämnar NZ, i många fall träffas vi nog aldrig igen. Den här tiden på året verkar vara värst. Den gångna veckan har vi t.ex. sagt farväl till Andréewitchtjejerna Amelia och Paulina som flyttar hem till Stockholm igen. Resten av familjen blir dock kvar i St Heliers ett tag till. Mats och jag ser ju fram emot vår semester i norra hemisfären, men vi vet redan nu att när vi kommer tillbaka hit förändras vårt sociala liv - igen. Många har vi sagt hejdå till. Aussie-Ellen flyttade för två år sen. För precis ett år sen flyttade Jo hem till USA, och jag har verkligen saknat hennes sällskap. I juli flyttar Malin med familjen till England, trista tider.

Hej då tjejer, lycka till!