Hustittande, gulliga lamm och starka kroppar

Igår tittade vi på några nya boendealternativ. Vi vet ganska väl vad vi letar efter, så det är lika bra att börja scanna marknaden. Men grrrrrrrraaaaaaaaah!!! Informationen om objekten på TradeMe – sajten där allting köps och säljs här, även bostadsuthyrning, är urkass! Total frustration - kom hit Hemnet! Här annonseras aldrig info om ytan i m2, ingen skiss på planlösning, och foton ska vi inte prata om – inte helt sällan finns 3 bilder på samma fasad, 2 bilder på samma badrum och 1 från en hopplöst konstig vinkel i köket. Så himla uselt! Den information vi kan söka på är stadsdel, hyra, och speca 3 sovrum. Men vad hjälper det i verkligheten? Prisnivån ger viss vägledning om vad vi kan hamna i, men ibland inte, vissa fastighetsägare verkar tro att de bor i London eller New York och kan ta ohemult betalt för skräp. Med samma sökkriterier vandrade vi igår igenom både ett superläckerdesignat arkitektbygge med fantastisk havsutsikt (för stort), samt ett riktigt risigt råttbo (för litet), där ägarinnan förvisso sa att det skulle målas om, jo tjena, ett par sopcontainrar och hel utblåsning vore en bättre idé. Jag har hastigt förflyttat mig in i förnekelsefasen. Vill inte flytta!

Som tur är gör vi roliga saker också. I lördags var det återbesök hos hus och djur i Matakana, också för att luncha med familjen Munro. Först ett fikastopp på mysiga Matakana farmers market i, där köpte jag mutor till hundarna Yaya och Yoda; hembakade hundkex, med jordnötssmör, enligt rekommendationen – ”få hundar kan motstå dem…” Precis som att hundar brukar vara så himla nogräknade? Dagen bjöd på ömsom sol, ömsom regn, men gulligast var (förutom myskatten Ewokee) alla lamm som nu studsade omkring i hagen, två av dem födda bara kvällen innan. Så söta!

Marknadsplatsen i Matakana ligger längs ån,

mysigt att sitta där med en kopp kaffe och något gott

Mamma Grey med sina pojkar Guido och Luigi, inte ens ett dygn gamla

Hur söööööt som helst!

Förutsatt att vi inte druckit en massa sprit på lördagskvällarna så är våra söndagsmorgnar vikta åt lite längre joggingturer, minst en timme. I söndags sprang vi en av favoritsträckorna som leder ut till Point Englands naturskyddsområde; upp och ner genom fina villaområden, parker, skog och längs stranden. Vackra havsutsikter, fåglar, blommor och en del regnskogsväxtlighet – om man nu orkar uppleva det medan man flåsar fram på stumma ben och hjärtat hoppar ur bröstet…

I söndags kväll gick vi på den sista föreställningen av Saltimbanco med Cirque de Soleil i Auckland. Vi har sett flera av deras föreställningar nu, och det jag fascineras mest av varje gång är den akrobatik som görs i all sin enkelhet utan redskap, trapetser eller rep, endast med deras egna kroppar. Nu var det två män som töjde ut sig själva medan de klättrade och balanserade på varandra, det var hissnande följsamt, jag blir ödmjuk inför den mänskliga kroppens möjligheter. OK, han som jonglerade med 8-10 bollar samtidigt var också ganska imponerande, där kan vi tala om multitasking!

Nä, någon Cirque de Soleil akrobat blir man aldrig, däremot är det dax att gå och lägga sig, kl 6 imorgon bitti väntar backintervaller med coach Gayle! She’s back!