Sol och regn i Gisborne

Tre dagar och fyra nätter i Gisborne, det räcker till en komprimerad utforskning av NZs Eastland. Trots att vi bott i landet flera år tenderar vi dels att "glömma" att slingriga landsvägar tar lång tid, dels hur bedövande vackert det är överallt att man faktiskt inte alls har någon lust att sitta i en bil överhuvudtaget... Bara den 15 mil slingriga vägen från Opotiki till Gisborne, kallas även The Waioeka Journey, tog oss ett par timmar inkl flera stopp - och då tog vi inte ens ett dopp i floden! Till stora delar klamrar sig vägen längs branta raviner som formats av floder under årtusenden. En ravin täckt av NZ "bush", tät regnskog i hundratals gröna nyanser.

Nedan en video som visar ett stort jordskred som stängde just den vägen tidigare i år. Röjningsarbeten pågick fortfarande.

Vårt motell i Gisborne låg ca100m från långa fina sandstranden i Poverty Bay (aka Waikanae Beach), vilket var en riktigt skyddad bukt, speciellt med de nord och nordöstliga vindar som rådde. Platt vatten och liten dyning, perfekt att dra på oss våtdräkterna och sträcka ut i jättesköna morgonsimningar.

Promenad på Waikanae Beach:

Solen strålade från klarblå himmel den dagen vi åkte söderut till Mahia Peninsula. Halvön var en gång en ö, men sand har sedan dess fyllt ut sundet och bildat den speciella fiskkroksformade halvön. Västsidans Mahia Beach var också väl skyddad bukt med ett sömnigt sommarstugeområde vid ena änden. Överallt långa stränder med nästan inga människor. Ute i bukten såg vi en riktigt stor flock delfiner glida fram, tänk om man ändå varit ute på båt... På Mahias östkust var havet lite vildare, kusten mer varierad.

Beundrar utsikt över Mahia Peninsula:

Norrut till Tolaga Bay och Tokomaru Bay, utforskade vi mestadels i ett envist duggregn. Hela den här kusten uppvisar vidsträckta, folktomma sandstränder att njuta av, "freedom camping" är tillåten, men i gråväder ser det ju inte riktigt lika inbjudande ut. NZ filmerna Whale Rider och Boy har spelats in i detta område. Det känns som tiden står still härute. Av dem som bor här är många maorier, den maoriska kulturen är stark.

Tolaga Bay stoltserar med NZs längsta pir, 660m, som under åren 1929-67 möjliggjorde last och loss av fartyg oavsett tidvatten. Förr en livlig ort där majs, boskap, mejeriprodukter och ull skeppades ut innan vägar och landtransporter tog över. Tack vare enormt engagemang och donationer av lokalbefolkningen har den mäktiga piren kunnat restaureras under ett antal år och kan leva vidare som turistattraktion.

Tokomaru Bay har också passerat sin storhetstid, ett antal halvförfallna, men stora och påkostade, byggnader och fd hamn vittnade om detta. Samhället lever vidare, men piren här kommer tveklöst att sväljas av havet så småningom.

Att jag älskar blommande jakarandaträd har jag skrivit flera gånger, och Gisborne (liksom Sydney) erbjuder tydligen perfekt klimat för dem. De fanns verkligen överallt, nu i full blom, otroligt vackra! Tillsammans med alla rödblommande pohutukawaträd blir det en enastående färgprakt i våra juletider. Den enda vingården vi hann besöka i regionen var Millton, ekologiska viner. Killen, en utflyttad amerikan, som jobbade i vinprovningen hade nog lite tråkigt, vi var enda kunderna där så i nästan en timme provade vi viner och snackade om allt möjligt. Ja, vi köpte några av favoriterna också.

Det roligaste är dock gratis! Ute i skogen några mil från Gisborne hittade vi Rere Rockslide, en 60m lång platt klippa i en flod att åka kana på. Som gjort för timmar av nöje, blir bara bättre ju mer det regnar!

Mats åker:

Men åter här i Auckland gör cyklon-Evan de flesta besvikna. Tunga grå skyar, geggfuktig värme, regnskurar och kastvindar. Fukten märks överallt, i säng och soffa, handdukar torkar inte, golven klibbar, blä. Perfekt väder att inte gå ut i...

FLER BILDER - klicka här!