Likvaka

I morse åkte Mats och jag till ett hospice för att besöka vår granne och förra hyresvärdinna; Johanne, "Jo". Alltså hon som äger grannhuset som vi hyrde i två år, och som drabbades av hjärncancer, vars ursprung tydligen var hudcancer. Senast i torsdags pratade jag med vår gemensamma granne som i princip sade "åk och hälsa på henne nu, hon har nog inte lång tid kvar..." Nä, det hade hon visst inte, idag på hospice fick vi beskedet - Jo gick bort i fredags. Mycket sorgligt att vi inte hann dit. Hon har ju i princip inte bott hemma sen i julas, så vi har förstått att det måste vara allvarligt. Men Jo var tydligen positiv in i det sista, tanken på att en dag få komma hem igen höll hennes mod uppe. Sen vi flyttade därifrån uttryckte hon många gånger en stor tacksamhet över att vi tog så väl hand om hennes hus.

I eftermiddags höll hennes bror och mamma likvaka i hennes hem, alla var välkomna, Jo fick alltså komma hem en sista gång, precis som hon önskade. Mats och jag klev in i vårt förra hem och i vardagsrummet möttes vi av en fridfull död kropp i en vit kista med röda rosor på. Kistlocket, med en graverad namnbricka, Johanne Bellamy, stod lutad på väggen bredvid. Jo själv var fint sminkad och uppklädd i en vacker röd klänning och kofta, hennes naglar var välmanikurerat rödlackade, fast fingrarna var ..... tja, likbleka. Massor av hennes vänner vimlade omkring, favoritmusiken ljöd, en välförsedd mat och dessertbuffé stod framdukad, ingen brist på vin heller. De första minutrarna kändes onekligen lite lätt surrealistiska för oss lik-ovana svenskar. Men stämningen i huset var mycket trevlig och social. Hon hade ju onekligen varit dödssjuk ganska lång tid. Hursohelst vimlade vi runt kistan ett par timmar, sade hejdå till Jo, tårar fälldes, och det viktigaste var nog att alla fick minnas och ta farväl i en välbekant miljö där hon verkligen hörde hemma. Riktigt fint. På onsdag sker begravningen.

Jag tänker naturligtvis på när vi sade farväl till mamma i sjukhuskapellet förra året. Så här i efterhand konstaterar jag att det då hade känts väldigt naturligt att ta fram en kaffetermos och några godsaker för att kunna ta en sista fika med henne. Mamma älskade ju att fika. Om jag bara hade tänkt på det då alltså. Det gjorde jag inte. Jag var mest nervös och orolig för att överhuvudtaget se henne död. Det var synd.