Onsdagsbegravning

Vår granne Jo gick ju bort i fredags och redan igår var det dags för hennes begravning. Lite skillnad från Sverige där det ofta går veckor mellan död och begravning. OK, det var väl inte en helt oväntad död, men ändå, de närstående måste ha slitit dygnet runt för att få ihop allting på så kort tid. Den borgerliga begravningsceremonin hölls i ett fint, modernt kapell vid ett krematorium och kyrkogård några km från vi bor. Det kom otroligt mycket folk! Säkert ett par hundra människor. Jag inbillar mig att det måste ha varit mest vänner och bekanta, för varken hon eller brodern har egna familjer. Hennes mor, far, några kusiner och mostrar. Jo måste ha varit mycket duktig på att hålla kontakt med alla människor som hon träffat genom sitt liv.

Ceremonin började när alla var på plats med att kistan bars in, av några starka män, och ställdes längst fram. Blommor var undanbedda, så en blomsterdekoration på kistan var det enda. Minnesljus tändes och en officiant presenterade programmet. Under ceremonin fick vi höra Jo's livshistoria, officianten höll en ganska lång, och underhållande, exposé som t.ex. inkluderade alla olika bilar hon ägt, hennes arbetsplatser samt vilka män hon varit tillsammans med! Till vår förvåning nämndes även Mats och jag i griftetalet, som hennes mycket uppskattade danska(!) grannar och vänner... Storebror Chris berättade om hur han, som 3-åring, upplevde hennes födelse och hur nära de stod varandra. Några nära vänner talade också, hennes personliga registreringsskylt till bilen lades på kistan, en fylligt bildspel visades till hennes favoritlåtar (bl.a. Knowing me, knowing you med ABBA!). Ceremonin avslutades med att alla som ville fick lägga en blomma på kistan - dock behövde man inte som i Sverige ha med egen handblomma, utan det fanns en korg fylld med nejlikor som alla fick ta av. En del lade ner andra minnessaker, hon hade t.ex. jobbat länge som flygvärdinna för Air NZ så hennes plommonstop (se nedan bild) låg på kistan.

Efteråt inbjöds alla till mingel med dryck och fingermat i samlingslokalen bredvid. Men för oss det tog inte slut där, lite senare, när vi väl kommit hem igen knackade Chris på dörren för att dra med oss ner till hennes hus igen. Där hade närmaste familjen och vännerna samlats igen för att koppla av med lite vin och mer fingermat... pust, en lång dag av sorg och glädje. Jag tyckte att det även var intressant att se hur begravningsseder skiljer sig från Sveriges. Inte så mycket egentligen, men en skillnad var att vi i församlingen inte sjöng någonting. Och som det mesta här i NZ var det hela generellt sett ganska fritt och avslappnat, även människors klädval. Jo's favoritfärg var tydligen lila, så en del hade tagit på sig något lila plagg.

Vad som nu händer med hennes hus vet vi inte, enligt Chris kommer i princip ingenting att hända förrän efter Jo's födelsedag i juli.

Till sist ska jag bjuda på en dagsfärsk bild på avkopplingsexperten Larson som alltjämt älskar att hänga hos oss, vi undrar dock hur länge det dröjer innan hans familj flyttar iväg med honom, han blir också saknad...