Ett par veckor av triathlon, Whatipu-vandring och fjärilssim

Vår ljuvliga sommar går obarmhärtigt mot sitt slut. I helgen som gick bytte NZ till vinter(normal)tid och äntligen fick vi se ljuset (och varandra) igen på morgonträningarna, nu ljusnar det i alla fall framåt 06.30... Däremot försvann kvällarna, på träning i måndags kväll lägrade sig mörkret redan vid kl 18.30. Suck. Men på dagarna märker vi inte av så mycket höst, det är fortfarande rena sommarvärmen uppåt 24-25 grader. Hoppas det håller i sig över påsk!!

Tiden rusar iväg i vanlig ordning. Vanessa har redan varit hos oss i drygt två månader och är nu inne på sin sista vecka här i NZ. Det kommer att bli tomt.... Sen sist har hon bl.a. lagt en vecka på att utforska de nordligaste delarna av vårt land tillsammans med en kompis som hon träffade på sydö-resan. Hon far nu omkring och fyller dagarna med aktiviteter i och kring Auckland. Under den gångna veckan har hon varit på Rangitoto, besökt museum, hoppat fallskärm och klappat hajar på Kelly Tarltons. Dessutom varit ute och festat på stan med andra backpackerungdomar. Pust.

Åsa och Patriks Fiji/NZ-semester har också tagit slut, de kom tillbaka till oss förra veckan för en natt, vi fick se alla deras fantastiska dykbilder, samt höra inspirerande stories om deras häftiga resa. Den vackra och sprillans nya live-aboard båt som de bodde på rekommenderas för dykentusiaster.

Sen har jag volontärarbetat sex dagar på den stora triathloncirkusen som kom till Auckland igen. Den internationella tävlingen ITU belägrade hela city som stängdes av till förmån för triatleter från hela världen. Jag var delansvarig för informationsdisken, tillsammans med Shelley igen, vi hade mycket gratis av rutinen att ha gjort samma sak förra året. Men att vara delaktig i att bygga upp, genomföra och packa ner cirkusen blev sex actionpackade långa dagar, och trött var jag på kvällarna, trots att jag inte tävlade i år.

 Dessutom rekryterade jag Vanessa som volontär. Hon kom hem från sin nord-ö tur lagom till stora tävlingsdagen. Hon fick stå och bevaka fotgängarkorsningar hela dagen, prata med folk och se all action på nära håll. Riktigt inspirerad tror jag!

 

Mats har däremot tävlat triathlon, två helger i rad, både en minitävling söndag 30/3 ute i Maraetai Beach, samt nu i söndags, kl 07.12 låg han i hamnbassängen, redo för sina 1500m sim, 40km cykel och 10km löpning. Han hade kul, vädret var fantastiskt båda helgerna, men sen var han nog inte helnöjd med något av resultaten, fast vad förväntar man sig när man inte har tränat upp formen?

På löparbanan i Maraetai Beach:

 Stretching i gröngräset efter Maraetai:

 Rätt nöjd ändå efter ITU triathlon i Auckland:

För ett par helger sen var vädret perfekt för att vandra ute i Waitakere regnskog igen, så vi tog oss an den där vandringen, Kura & Omanawanui Track, som vi inte gjorde sist pga dåligt väder. En otroligt fin kustvandring som Mats och jag gjorde för 3,5 år sedan. Det var kul att göra om den tillsammans med Vanessa och våra vandringsglada skotska vänner Elaine och Andrew. Jag mindes den som mer jobbig då än vad den var nu, men det kanske var sällskapet som lättade upp det hela!?

I början går stigen mycket upp och ner i skogen och korsar bäckar

 Andra hälften av vandringen går längs en ås på höjden, fri utsikt åt alla håll

 Mats beundrar återigen utsikten över Manukau Harbour och Tasmanska havet.

Australien nästa därborta!

 

Jag simtränade aldrig som liten, fick lära mig crawl som vuxen, etc. men jag har nog hållit mig ifrån fjärilssim, det är verkligen omöjligt att bemästra. Delfinkickarna ser ju så himla vackert och graciöst ut, men ack så svårt! På simträningarna lägger kanadensiske simcoachen Kevin ibland in några längder fjäril. Jag tror han gör det för att få skratta åt oss som mest får kallsupar och sjunker till botten. Men nu så! Trägen vinner! Den här veckan lyckades jag ta mig fram en HEL längd (33m) i vattnet flaxandes på ett sätt som faktiskt liknade fjärilssim!! Kevin var helnöjd. Dessutom älskar han ishockey och prata vintersport med mig och Ingela. Mindre nöjda var vi när Kanada slog oss i årets OS-final i hockey, så för att han inte skulle bli alltför kaxig gav jag honom ett minne av sina svenska adepter - Foppas berömda straffmål från '94 som frimärke. Hehe... Kevin lämnar oss snart för att bli tränare i Japan.

Annars planerar vi i styrelsen för Aucklands svenska förenings 25-årsjubileum. En stor fest med tema 1989, middag och dans, som ska gå av stapeln på Sveriges nationaldag 6 juni. Förhoppningsvis blir det både kul och lyckat :-)