Mt Zion och People’s Triathlon

Den kiwiska hösten kryper inpå oss. Dagarna blir kortare och kortare, på kvällarna tänder vi ljus, men solen skiner i alla fall mest hela dagarna. Vädermässigt har vi en betydligt finare höst än vår och sommar då regnade det ju mer eller mindre varje vecka. Förra veckan åkte Mats på möte i Sydney, då passade jag på att häcka på vårt hemmakontor med årets bokföring för Svenska föreningen, bland annat. Av någon anledning verkar kontorsrummet vara det absolut kallaste stället i vårt hus, för att kunna jobba där timmar i ända fick jag ta fram värmefläkten. Inte kul.

Inspirerade av påskens vulkanvandring luftade vi återigen vandringskängorna i helgen, i lördags åkte vi västerut till Waitakeres regnskog och vilda svarta sandstränder, där finns många mil vandringsled att utforska. Det gäller att passa på nu när det har varit torrt ett tag eftersom det normalt regnar 50% mer över Waitakere än där vi bor. Lerigt är bara förnamnet. I området finns t.ex. flera stora vattenreservoarer som förser Auckland med en stor del av sitt dricksvatten. Dessutom blåste lugn ostlig bris hela helgen så det var otroligt stilla och vackert därute!

Från Karekare beach (där Pianot spelades in) vandrade vi några timmar söderut längs kusten, detta var nog den mest varierande leden som vi gått där; upp och ner genom skog över Mt Zion, och tillbaka längs strand och våtmark. Stigen gick bl.a. genom en gammal järnvägstunnel som hackades ut vid förra sekelskiftet då denna kust hemsöktes av val- och sälfångstfartyg och nybyggare skövlade alla enorma träd. Järnvägen som byggdes för alla transporter längs kusten finns inte kvar, men här kan man skönja gamla banvallen. Av den forna regnskogens majestätiska tusenåriga kauriträd återstår idag ytterst fål, max 2% beräknas vara orörd regnskog idag. Men Waitakere är skyddat, regnskog växer fort, och den gröna ”djungeln” är återigen fascinerande, kauriträden växer, men på nya jätteträd får vi vänta ett antal hundra år till.

Vacker utsikt över Karekare:

 Jag kramar ett pyttelitet kauriträd...

På väg hem från Waitakere såg vi att vår grannbeach Mission Bay hade transformerats till tävlingsområde  för en stor triathlontävling nästa dag. Triathlon är ju nästan NZs nationalsport (förutom rugby naturligtvis), men under våra snart tre år i landet har vi inte lyckats göra någon, så på kul bestämde vi snabbt att efteranmäla oss. En sprintsträcka med 500m simning, 20km cykel och 5km löpning – piece of cake!! Fram med våtdräkter, pumpa racercykeln och läsa bansträckning. Fast söndag morgon kl 0500 när klockradion gick igång kändes vårt impulsiva beslutet lite mindre kul, kolmörkt och lite halvkyligt ute, brrr... Trots tidig gryningstimme var det dock fullt pådrag i Mission Bay, massor av folk, nybörjare och elit, första start gick 0700. Mats var nog lite nervös för sitt livs triathlondebut, men det gick naturligtvis jättebra! Lugnt och fint som en träningsrunda tog vi det, annars hade vi nog fått skällning av coach Gayle eftersom vi är i nedtrappningsfas inför nästa helgs lopp i Rotorua. Här är våra tider:

Mats: Sim 12:38, Cykel 42:30, Löp 24:14, TOT 1:19:22

Susanna: Sim 11:11, Cykel 44:58, Löp 25:13, TOT 1:21:22
Till min glädje simmar jag i alla fall fortfarande fortare än Mats...!

 Eliten har startat:

 

 I måååål!