New Plymouth, Mt Taranaki & Forgotten World Highway

Åter i Kohimarama efter påskens sköna roadtrip. I vår kontinuerliga utmaning att se och uppleva ”hela” NZ hade turen kommit till regionen Taranaki på västkusten. Efter ca fem timmars lugn körning söderut i fredags checkade vi in på vårt motell i New Plymouth, där vi stannade tre nätter.

Vår sensommarpåsk levererade strålande sol och klarblå himmel från start till mål, och på nätterna lyste fullmånen som en strålkastare. Redan fredag eftermiddag insåg vi vilken skön stad detta är. Stadens stolthet – med rätta - är en 11km lång anlagd strandpromenad. Perfekt ställe att hänga för alla typer av flanörer, med eller utan hund, cykel, rullbrädor, etc. Vi utforskade i princip hela sträckningen på lördag morgon när vi hade långspring på träningsschemat. I 2+ timmar såg vi hamnen och marinan i väst, caféer och skulpturer i city, över coola broar, blev sprayade av dyningar som slog över vågbrytare, surfare längs svarta sandstränder, genom campingplatser och böljande gröna ängar med betande djur. Ja, det var minsann löjligt vackert och omväxlande. Har aldrig njutit så mycket av ett långpass.

I NZ innebär påskhelgen restriktioner v.g. öppettider för krogar och affärer. Långfredag och påsksöndag har t.ex. de flesta stängt utom vissa närbutiker och snabbmatsställen, TV och radio får inte sända kommersiell reklam (jätteskönt!), och krogar som har öppet får inte servera alkohol utan en måltid. På alla årets helgdagar får dessutom krogar lägga på 15% på notan för att täcka extra personalkostnader – vilket dock inte alla gör. Intressant regelsystem, och ganska förvirrande, även för nyzeeländarna upptäckte vi. Men vi har lärt oss, långfredagsmiddagen tog vi med hemifrån och intog på motellrummet. Men vi bokade påskaftonsmiddag på stadens klassiska franska krog; André, vilket var ren njutning till rimligt pris. Klassisk fransk mat, Côtes du Rhône vin, och dessutom oantastlig service – inte helt självklart på krogen i NZ.

Men helgens höjdpunkt, i alla bemärkelser, var söndagens toppbestigning av Mt Taranaki, 2518möh. Väderförhållandena var helt perfekta, sol och ingen vind. Väckning kl 04.30 och innan gryningen, strax efter kl 6, var vi på väg upp. Fast redan då insåg vi vad vi BORDE ha gjort, (Cissi – detta blir när DU kommer!): vid klart lugnt väder vandrar man i fullmånens sken med start redan kl 02.00 istället, då sitter man på toppen och ser solen gå upp över ”brodervulkanerna” Tongariro, Ngauruhoe och Ruapehu… helt magiskt! En så kallad ”dawn summit” bland dem som har koll. Hursomhelst, vi såg nu samma, oerhört vackra soluppgång, fast från bergssidan, förtrollande det också!!

Vi stod på toppen efter ca fem timmar, inkl raster och lunchstopp. Fanns absolut ingen anledning att skynda, fenomenala utsikter betyder många stopp! Men det var en tuff vandring, drygt 1500 höjdmeter från 946 till 2518 möh, merparten brant och oskyddat. Vulkanvandring innebär sällan fast mark eller upptrampade stigar, istället massor av löst lätt lavagrus (scree) att halka omkring på, samt ett kravlande uppför porösa klippor som gärna släpper under fötterna. Man får ta det försiktigt helt enkelt, stavar hade dock varit bra… belöningen att nå toppen var magnifik, utan vind kunde vi sitta däruppe i över en timme och bara mysa i solen. Under dagen drog en molnbank in och lade sig runt mitten på vulkanen, så en del av nervandringen skedde i dimma, inte helt självklart att hitta rätt väg ner då.

Jag antar att man ska skylla på det perfekta vädret som lockat ut många turister och ovana vandrare. Vi bara häpnade över vissa som uppenbarligen inte hade en susning om vad de gett sig in (upp) på. Inte heller frågat någon om råd. Gummistövlar?! Converse-typ tygskor?! Små fjolliga shorts som knappt täcker rumpan?! Precis i början, efter ca 45 min, passerade vi t.ex. en grupp med ett par kiwifamiljer där en av tonårstjejerna stönade högljutt, orkade inte bära sin lilla ryggsäck längre, och frågade om de var halvvägs för hon hade aldrig gått så långt i hela sitt liv, någonsin! Och då gick vi fortfarande på en fast grusväg!? Ja, herregud… utan att vara fördomsfull verkar också vissa etniska grupper överrepresenterade bland nollkollfolket, framförallt dem vars benämning börjar med ”asi” och slutar med ”ater”. Tror de verkligen att kläder som passar på Tokyos eller Seouls gator ska funka på ett berg över 2000m?! Förhoppningsvis klarade sig de flesta blåbär med bara skavsår och värk, jag befarade (eller möjligen hoppades?!) att mina nya fräscha Första Hjälpen kunskaper skulle ställas på prov…

Igår, Annandag Påsk, åkte vi långa vägen hem via Forgotten World Highway, en 15 mil lång, mycket isolerad väg, från Stratford till Taumarunui, har utsetts till ett av NZs kulturarv. Här har nybyggarpionjärer försökt tämja naturen och leva, de byggde järnväg, väg, broar och tunnlar som infrastruktur för gruvor, skog och bönder. Nu återstår några spridda sömniga samlingar av hus och bondgårdar, men ganska många turister tar sig faktiskt tid att åka här och njuta av olika historiska sevärdheter och inte minst den imponerande naturen. Stoppen blev många, så vi kom hem ganska sent, men supernöjda, igår kväll.
LÄNK TILL FOTOALBUM