Sen i lördags skriver vi september och därmed slut på nyzeeländsk vinter. Tjoho, snart är det sommar!! Fast det här med vår vet man ju hur det är, att klä på sig blir ett lotteri, ibland varmt så man går i kortärmat, ibland kallt och blåsigt, bäst att klä på sig många lager, företrädesvis av Icebreaker ylle! I natt slog t.ex. ovädret till, fram till lunch idag öste regnet ner och kändes som att vinden skulle lyfta hustaket. När det regnar mycket OCH blåser hårt från norr så regnar det in hos oss, t.ex. vid vardagsrummets altandörrar. Heltäckningsmattan blir blöt, vi får lägga ut handdukar helt enkelt. Vi har dock slutat bekymra oss, vår hyresvärd också, över åren har han haft ett antal olika byggare som försökt komma tillrätta med det inregnandet, utan framgång. Ingen har lyckats hitta exakt var och hur vattnet tar sig in. Bygg-Freddy, som har danskt påbrå, var här förra veckan, igen, främst för att spika fast några fasadplankor som lossnat och en dörr under trädäcket. Freddy gjorde uppenbarligen även ett nytt försök att hitta vattenläckan för det var blött på däck och fasad när jag kom hem.
I fredags bjöd vi kökslösa familjen Löwenborg på middag. Deras pågående köksrenovering har varit en följetong i många veckor nu, en intressant utmaning i ett land som knappast bygger enligt svensk standard. Väljer man dessutom en leverantör som säkrast kommunicerar på kinesiska, då blir det lätt missförstånd i leveranserna – flera gånger om. Men det blir nog väldans bra när det väl blir klart, och gissa om de kommer att uppskatta att ha ett kök igen!! I lördags ville familjen Arvidsson inviga sina nya utemöbler med en vårlig grillkväll, jättetrevligt, men klart det blir en särdeles kall och blåsig kväll då! Vi satt inomhus. Fast möblerna var fina :-)
Naturligtvis firar vi ingen helg utan lite fysisk aktivitet, men istället för gruppjogg med Gayle, så packade vi oss iväg till Hunua Ranges i söndags morse för att springa terränglopp, Mats nya passion. Till skillnad från förra gången han sprang i terrängen så hade det nu varit torrt i många dagar, så det var jämförelsevis torrt och fint i skogarna. Mats gav sig ut på den långa sträckan, 17km, medan jag tänkte på min vad och valde den korta, 6,4km – vilket var alldeles för kort, och platt, det gick i ett huj, bara 33m45s. Efteråt tyckte jag knappast det inte var värt att betala för, men kul var det och vaden var snäll. Dock får det vara slut på det här rehabbandet nu!
Mats hade det däremot tyngre, hans 17km tog 2t27m. Inte så konstigt kanske, den banan var liiiite mer kuperad:
Här går starten:
Och här har en trött hjälte just gått i mål, betydligt mindre lerig än sist!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar