En 47årsdag...

För en vecka sen var det visst min födelsedag. Inget jag firade med buller och bång direkt, (det får vänta 3 år...) men jag hade ändå en skön dag som jag kan dela med mig av. Jag har bl.a. upptäckt att det är riktigt trevligt att få fylla år på sommaren istället för mitt i smällkallaste vintern som jag gjort hela livet! Förra året var jag dock i mörka Sverige, vid mammas köksbord, åt jordgubbstårta, och drack schweiziskt bubbel med systrarna. Det kanske var paus på våra tårar just då, jag minns inte. Lite ljusare i år.

Morgonen den 17:e började med att Mats gav mig ett fint halssmycke i form av en snöflinga, man får inte glömma att januari ska vara vinter... Sen åkte jag ut med ett par vänner till Wenderholm Park norr om Auckland där vi gick en trevlig "bushwalk", badade och åt picknicklunch på stranden. Hur mysigt som helst!

 

 

På kvällen drog det in lite oväder, Mats och jag åkte bort till traktens nyöppnade restaurang i St Heliers. Den heter helt enkelt St Heliers Bistro & Café och är ett härligt tillskott till vårt lokala utbud. Ägarna har framgångsrikt drivit några av stans trevligaste caféer, bl.a. Kohi Café, vårt lokala favvo. Nu provar de vingarna med ett kvällsöppet bistro. Vilken succé, efter bra recensioner kommer folk från hela stan till St Heliers, det är smäckfullt jämt. Vi kom tidigt och fick bord, de har ingen bordsbeställning, så efter ett tag köade folk inne och utanför. Snygg inredning, proffsig personal (inte så vanligt här) och god mat - behövs inte så mycket mer? OK, havsutsikten är också rätt najs...

Födelsedagsmat - snapper

Med snöflinga om halsen :-)

Mer om Auckland Ironman 70.3

Här kommer lite mer om söndagens äventyr.
Historien bakom varumärket Ironman kan man läsa här. Original eller fullängds-Ironman är alltså 3,86 km simning, 180 km cykling och 42 195 m (ett maraton) löpning). I miles är totalsträckan 140,6. Sedan starten 1978 på Hawaii genomförs "riktiga" Ironman tävlingar tydligen på 28 platser i världen, bl.a. i Kalmar.
År 2005 kom man väl på att det fanns mer pengar att tjäna på varumärket Ironman om man utökade antalet tävlingar, därmed tillkom ett antal nya tävlingar i världen för halva Ironman sträckor, vilket genomfördes för första gången i år här i Auckland. Dessa tävlingar kallas därför för Ironman 70.3(miles).

Vår söndag började hursomhelst med väckning i beckmörker kl 04.30, för att hinna äta frukost och vara på plats i Viaduct Harbour vid 6-tiden. Kl 06.30 gick nämligen startskottet för proffsen, och då skulle alla tävlande vara klara i växlingsområdet, så Mats var tvungen att få in sina prylar innan dess även om hans simstart inte var förrän 07.12. Jenny började simma kl 07.24. Jag fick se dem båda komma upp från vattnet, men sen cyklade de iväg för att inte synas på flera timmar... För mig gällde det att försöka vila, äta lite och i lagom tid börja ladda och värma upp i min väntan på att få springa - jättesvårt att hålla motivationen uppe! Speciellt eftersom eliten kom i mål långt innan jag fick starta. Snabbaste man i mål var 3t56m, och bästa kvinna 4t19m. Otroligt!

Angående min eget tävlande så velade jag fram och tillbaka ett par månader innan jul om jag verkligen skulle satsa på den här tävlingen eller inte. Mats bestämde sig tidigt, medan jag har fokuserat mer på havssimningen i år, jag såg nog varken sim eller löpsträckan som något problem. Däremot har jag tappat lite intresse för cyklingen, och var nog inte riktigt motiverad att lägga tid på att träna för att klara 90km cykel. Tilläggas skall att såna här internationella Ironman tävlingar inte är gratis. Detta kalas kostade t.ex. $450 (ca SEK 2500). (En ansenlig summa för en inkomstbefriad hemmafru :-) Men strax innan jul erbjöds jag en snikväg till tävlingen; min kompis Jenny hade anmält sig tidigt men sedan skadat sig och kunde inte springa. Därför erbjöd hon mig att byta ut sin individuella anmälan till en laganmälan, därmed fick jag ta löpsträckan och ändå uppleva allt det roliga!

Förmiddagen var grå med ett sporadiskt fint regn som svalkade skönt - för de tävlande, ja! Jag hoppades mest att solen skulle hålla sig borta hela dagen, men prognosen lovade uppklarnande mitt på dagen, vilket också hände... När jag väl fick börja springa vid 11.30 tiden dröjde det inte många minuter förrän solen tittade fram och gassade obarmhärtigt... 2 timmar i solen på varm asfalt, inte så skönt faktiskt. Tur att det fanns många vätskekontroller. Men bortsett från solen var det jättekul att springa, hela city var avstängt och massor av folk var ute längs banan och hejade. Då känns allt så mycket enklare! Dessutom kunde jag med mina utvilade ben springa om de flesta av alla andra stackare som hade både simmat och cyklat... ;-)

Här är våra tider: (I totaltiden ingår även tid för själva växlingen mellan grenarna.)
Mats totaltid: 06t:12m:19s
Mats sim: 41m:35s
Mats cykel: 03t:10m:37s
Mats löp: 02t:15m:05s

Jenny & Sanna, totaltid 06:21:13
Jenny sim: 50:43
Jenny cykel: 03:22:44
Sanna löp: 02:04:14

Mats var med rätta jättenöjd med sin insats, medan jag var rätt missnöjd med min löptid tills jag fick bekräftat att arrangörerna hade gjort en miss, löpsträckan var drygt 22km istället för en halvmaraton....
Några fler bilder.

Mats väntar på simstarten:

Och där gick startskottet för män 45-49år!

Mats kommer upp från simningen:

Jenny och jag efter min målgång:

En trött hjälte fick hårigt sällskap i soffan:

Ironman 70.3 i Auckland - direktrapporten

ca 07.12 Mats har just påbörjat 1,9km simning.
ca 07.54 Mats påbörjar 90km cykel. Tjohej vad bra det går ;-)
ca 11.05 Mats har cyklat färdigt o ger sig ut på avslutande halvmaraton! Woohoo!

ca 11.35 Jenny har cyklat färdigt o jag ger mig ut på avslutande halvmara.

ca 13.20 Mats springer i mååål! Jättenöjd.

ca 13.40 Jag springer i mål. Mindre nöjd med hettan.

Rainbow Warrior besök och lite havssimskunskap

"Lätt" frustrerad över att inte kunna ladda upp bilder direkt från datorn till bloggen längre... varför?!?!? Nu löser jag problemet via en "work-around", men hur galen blir man inte att lägga onödig tid på det?

En incident under den gångna veckan var att en svensk kompis cyklade hem från sitt jobb, krockade med en bil och hamnade på sjukhus. Det var naturligtvis riktigt dramatiskt eftersom han var tvungen att genomgå en akut operation, vilket alltid är en risk. Men allt gick över förväntan bra, när Mats och jag hälsade på honom på sjukhuset bara 1,5 dygn efter olyckan såg han makalöst hel ut. Det gäller att ha tur, samt att han var i god fysisk form hjälper naturligtvis. Till storyn hör att han är läkare men aldrig legat på sjukhus själv, så det var nog en intressant upplevelse att vara patient på andra sidan jorden och få uppleva vårdapparaten från "den andra sidan". En påminnelse till oss alla att bilar är hårda...

Att långsimma i havet så här års är en ren dröm jämfört med hur det var i oktober/november! Då var det så kallt att jag skakade länge efter varje pass, nu är det så skönt att stilla morgnar vill man knappt gå i land! Våtdräkt använder vi förstås fortfarande, jag skulle inte klara att simma en timme även om vattnet nu är 20-21C. Mats har kämpat på och blivit riktigt duktig simmare, i alla fall så han bör klara sina 1900m på söndag utan problem.
 
Skillnaden mellan att poolsimma och havssimma är enorm, som två olika sporter, det tror man kanske inte innan man har provat. I poolen är vattnet helt klart, bara att följa linjer på botten, ingen vind, inga strömmar, inga vågor förutom möjligen rörelse som simmare runtomkring skapar. Dessutom får man ju en mikropaus vid varje vändning.

I havet är allt tvärtom, noll sikt (när man frisimmar alltså), i varje fall här nära Auckland, det är förhållandevis grunt, mestadels lerbotten och med två meters nivåskillnad och ca sex timmar mellan ebb och flod, är havet är i ständig rörelse ut och in. Det blir grumligt, för att hålla en rak kurs måste man regelbundet titta upp och hålla koll på sina riktmärken. Lägg till vindar, strömmar, vågor och känslan av att vara en pytteliten varelse i en nästan oändlig yta, då kan även hyfsat duktiga simmare bli rätt uppskrämda och blockerade. Vilja och mental träning gäller, att lära sig att slappna av, lita på sin förmåga samt tycka att en åltajt våtdräkt är rätt skön, och trygg :-) ALLA kan lära sig - om man vill förstås.

Vi har en kompis från Skottland, Craig, han flyttade till NZ för 2-3 år sen med sin fru och barn. Som skotte hade han aldrig lärt sig simma överhuvudtaget, och definitivt aldrig varit ute på djupt vatten. Att bo i NZ, omgivet av hav, samt sjöar och floder överallt, och inte kunna simma är.... idiotiskt, obegåvat? Speciellt med barn som snabbt upptäcker hur kul det är i vatten. Hursomhelst, Craig satte sig själv i simskola, fick en toppencoach, gav inte upp, och genomförde redan förra året sitt första havssimslopp, 2,8km. Och fler har det blivit sen dess. Respekt! Att säga att han har övervunnit sin rädsla för vatten är en grov underdrift... "It's all in your mind"

Ett annat exempel på stark vilja fick vi helgen. Greenpeacefartyget Rainbow Warrior III seglade in till Auckland och höll öppet hus med guidade turer lördag/söndag. Givetvis var vi där, köade länge, och fick komma ombord på världens mest avancerade och miljövänliga segelfartyg. Sjösatt 2011 och helt byggt efter Greenpeace specifikationer med hållbarhet i grunden. Att jobba ombord innebär t.ex. att inte bara kunna det uppenbara; segla, navigera, båtunderhåll etc. I allas tjänst ingår också att kunna "Garbology", har ingenting med Greta Garbo att göra, utan skräp - garbage. Skräpologi på svenska? Som akademiskt ämne besläktat med arkeologi, studien av civilisationers skräp - helt klart ett ämne på frammarsch med allt skräp vi lämnar efter oss nuförtiden! En viktig uppgift ombord är alltså att kunna sortera och minimera avfall, det ingick i allas vakt.

På bryggan mötte vi Amanda, 21 år, från Umeå, som jobbar som volontär båtsman ombord. Detta var hennes andra tremånadersvända med Rainbow Warrior, och hon var superentusiastisk. Direkt från sin utbildning från seglargymnasium och en stark vilja hade hon i tuff global konkurrens om några få volontärplatser lyckats tjata sig till en plats genom att inte ge upp. Hon var överlycklig att ha fått sitt drömjobb. Stort grattis till henne!

Och en ny bild på vår kattgäst.

En dag gjorde han sig mer hemmastadd än att bara matfria... :-)

 Samt den obligatoriska tomatrapporten - äntligen börjar de mogna, mums!

Minnen av mamma, målarjobb och träning

Den 4:e januari var det ett år sen mamma dog. Jobbiga dagar har passerat, alla minnen kommer till ytan. Redan den morgonen tände jag ett ljus medan tårarna rann, sen fick det brinna i flera dagar, dels eftersom vi är före i tiden, dels för att hon inte hittades förrän den 5:e, vilket för mig var natten mellan 5-6 januari. Vilken ångest det var innan vi fick besked, huga. Hursomhelst, vid den här tiden förra året var jag på väg till vintermörka Sverige, mitt i all sorg var det konstigt nog en verkligt fin tid tillsammans med familjen. Nu känns det dock skönt att få stanna här i sommaren istället. Jag förtröstas av vi är många som saknar henne, att hon levde ett rikt liv, tog vara på de möjligheter som erbjöds henne, och nu sitter hon nog och tittar på oss från ett bättre ställe.

Här växlar vädret men sommaren fortsätter. Häromsistens lärde jag mig att våra vackra röda julträd, pohutukawa, även finns i en gul variant. Inte lika imponerande, men ändå, man lär sig något varje dag.

I torsdags fick vi en grå och regnig dag, så jag bestämde mig för att hjälpa Jenny, en kompis, med renoveringen av hennes pilatesstudio. På med målarkläderna och ta med ett gott humör. Tur (för Jenny) att jag kom, några av hennes andra kompisar som lovat komma dök aldrig upp... Men vi som var där målade och målade minsann heeeela dagen, jag flängde upp och nerför stegen och målade takhörn, runt lampor, lister och andra knöliga ställen. Stora framsteg för renoveringen, men glasklart är att jag inte är van vid dylikt kroppsarbete... den kvällen var jag helt slut!

Träningen fortsätter, havssimning, cyklar och springer. Om två veckor, 20 januari, ska triathloncirkusen belägra Auckland igen. Mats har anmält sig och ska då vara redo att genomföra sin första halva Ironman: 1900m simning + 90km cykel + 21km löpning. Det blir nog jobbigt, för honom... Själv valde jag istället att teama med en kompis och bara springa den där sista halvmarasträckan. Jag skulle gärna ha tagit mig an simsträckan, men är rätt glad att slippa den där cyklingen. :-) Förhoppningsvis får vi hyfsat väder och har roligt i alla fall!

2013 - årets första dag

Efter regn kommer solsken. Japp, sen cyklon-Evan lämnade våra farvatten har vi begåvats med sol och skön sommarvärme, inte den där kletiga fuktiga nordvärmen då vi knappt kan sova på nätterna. Årets nyårsfest hemma hos Löwenborgs var jättetrevlig, massor av folk och lekande barn. Patrik grillade ett helt lamm på asado-vis, i.e. uppfläkt på ett "kors" över glödande kol på marken. Inte ovanligt i Sverige av någon anledning, men inte här där man snarare väljer att grilla hela djur på en rotisserie, spett som snurrar över elden. Gott blev det hursomhelst.

Några nyårslöften avgav vi inte, däremot skålade vi för att på den här nyårsafton 2012 var det ett decennium sedan Mats och jag träffades för första gången! Må våra nästa 10 år bli minst lika glada och lyckliga som tiden som passerat :-) 

Happy New Year!!

Hur partytrötta vi än var det omöjligt att ta sovmorgon på årets första dag. Solen strålade från en blå himmel, bara att dra på sig baddräkten, vandra ner till stranden och njuta av sand och hav innan de stora massornas ankomst. Kombinationen ledig dag och fint väder får naturligtvis auckländarna att vallfärda till någon av sina många beacher. I dagens tidning läste jag t.ex. att folk satt och köade upp till två timmar i sina bilar för att få plats på parkeringen till Long Bay, en jättestor populär strand och park norr om stan, polisen fick tydligen kallas dit för att bringa ordning i kaoset... Invasionen till våra Eastern Beaches var också rätt enorm. Istället för att trängas med pöbeln beslutade vi att åka på en skön cykeltur i solen, vilket var helt rätt beslut! Trafiken i stan bortom stränderna var försumbar och otroligt lugn, vi har då aldrig cyklat vår drygt fyra-mila runda under så sköna förhållanden, hur mycket plats som helst på vägarna!

Lugn morgon på Kohi Beach

Senare på eftermiddagen kunde vi återvända till "vår" strand med picknickfilt, nu med en flaska kall Sauvignon Blanc för att insupa kvällssolen och lugnet när massorna åkt hem igen! :-)

Life is Good!

Gott Nytt År 2013!

Det är nyårsafton och vi rapporterar solig himmel i Auckland! Varmt och skönt, men hyfsat blåsigt. Hursomhelst en stor förbättring från förra årets ösregnande :-)

I mellandagarna har vi väl slappat, tränat en del, varit sociala med vänner, och Mats har visst hunnit lönearbeta - litegrann.  Absolut ingen shopping på mellandagsreor i alla fall!! Kultur har vi dock konsumerat, vi har (äntligen) besökt en mycket populär fotoutställning; "Who Shot Rock & Roll", som gästspelar på stadens helt nyombyggda konstmuseum. Spännande bilder och riktigt vacker byggnad.

Och som brukligt så här års växer tomatplantorna över alla bräddar, vi stagar och binder upp dem och väntar nu på leverans av första mogna tomaten - kanske nästa vecka??

En ny hårig kompis har hittat hem till oss ett par gånger senaste veckan. En stolt, vacker, väluppfostrad, men hungrig, helig birmakatt (tror jag) utan halsband, så vi vet inte var han kommer ifrån. Fast med katters självklara pondus har han hunnit utforska hela huset, inkl övre balkongen och terasstaket, och kommer springande direkt när han hör kylskåpet öppnas... Kanske är husse och matte bortresta?

Vem kan motstå dessa blå ögon...?!?

Ikväll är det fest, i år igen, med Kohimarama’s svenskenklav - skåååål!!

Sardinmobil

En morgon i Gisborne gick vi till stadens Farmer's Market. En mycket populär sådan uppenbarligen, vi hittade parkering flera kvarter bort.
På marknaden var det som vanligt full kommers på alla lokalodlade frukter och grönsaker, viner, inläggningar, sylter, ost, nötter, bröd etc etc. Man kunde även bli fotad med tomten eller ansiktsmålad som en tiger. Vi shoppade ett tråg härliga jordgubbar och macadamianötter. På området fanns också en hel lagerlokal med andra stånd där det såldes diverse hantverk och andra braoha pryttlar. En himla skön kvinna tillverkade och sålde en massa skojiga saker av skräp och återanvända prylar, gamla bestick t.ex.
Jag föll för hennes sköna sardinmobil. Den är så söt! Nu hänger den och skramlar i vinden ovanför mina tomatplantor och håller effektivt fåglarna borta (hoppas jag :-)

Sol och regn i Gisborne

Tre dagar och fyra nätter i Gisborne, det räcker till en komprimerad utforskning av NZs Eastland. Trots att vi bott i landet flera år tenderar vi dels att "glömma" att slingriga landsvägar tar lång tid, dels hur bedövande vackert det är överallt att man faktiskt inte alls har någon lust att sitta i en bil överhuvudtaget... Bara den 15 mil slingriga vägen från Opotiki till Gisborne, kallas även The Waioeka Journey, tog oss ett par timmar inkl flera stopp - och då tog vi inte ens ett dopp i floden! Till stora delar klamrar sig vägen längs branta raviner som formats av floder under årtusenden. En ravin täckt av NZ "bush", tät regnskog i hundratals gröna nyanser.

Nedan en video som visar ett stort jordskred som stängde just den vägen tidigare i år. Röjningsarbeten pågick fortfarande.

Vårt motell i Gisborne låg ca100m från långa fina sandstranden i Poverty Bay (aka Waikanae Beach), vilket var en riktigt skyddad bukt, speciellt med de nord och nordöstliga vindar som rådde. Platt vatten och liten dyning, perfekt att dra på oss våtdräkterna och sträcka ut i jättesköna morgonsimningar.

Promenad på Waikanae Beach:

Solen strålade från klarblå himmel den dagen vi åkte söderut till Mahia Peninsula. Halvön var en gång en ö, men sand har sedan dess fyllt ut sundet och bildat den speciella fiskkroksformade halvön. Västsidans Mahia Beach var också väl skyddad bukt med ett sömnigt sommarstugeområde vid ena änden. Överallt långa stränder med nästan inga människor. Ute i bukten såg vi en riktigt stor flock delfiner glida fram, tänk om man ändå varit ute på båt... På Mahias östkust var havet lite vildare, kusten mer varierad.

Beundrar utsikt över Mahia Peninsula:

Norrut till Tolaga Bay och Tokomaru Bay, utforskade vi mestadels i ett envist duggregn. Hela den här kusten uppvisar vidsträckta, folktomma sandstränder att njuta av, "freedom camping" är tillåten, men i gråväder ser det ju inte riktigt lika inbjudande ut. NZ filmerna Whale Rider och Boy har spelats in i detta område. Det känns som tiden står still härute. Av dem som bor här är många maorier, den maoriska kulturen är stark.

Tolaga Bay stoltserar med NZs längsta pir, 660m, som under åren 1929-67 möjliggjorde last och loss av fartyg oavsett tidvatten. Förr en livlig ort där majs, boskap, mejeriprodukter och ull skeppades ut innan vägar och landtransporter tog över. Tack vare enormt engagemang och donationer av lokalbefolkningen har den mäktiga piren kunnat restaureras under ett antal år och kan leva vidare som turistattraktion.

Tokomaru Bay har också passerat sin storhetstid, ett antal halvförfallna, men stora och påkostade, byggnader och fd hamn vittnade om detta. Samhället lever vidare, men piren här kommer tveklöst att sväljas av havet så småningom.

Att jag älskar blommande jakarandaträd har jag skrivit flera gånger, och Gisborne (liksom Sydney) erbjuder tydligen perfekt klimat för dem. De fanns verkligen överallt, nu i full blom, otroligt vackra! Tillsammans med alla rödblommande pohutukawaträd blir det en enastående färgprakt i våra juletider. Den enda vingården vi hann besöka i regionen var Millton, ekologiska viner. Killen, en utflyttad amerikan, som jobbade i vinprovningen hade nog lite tråkigt, vi var enda kunderna där så i nästan en timme provade vi viner och snackade om allt möjligt. Ja, vi köpte några av favoriterna också.

Det roligaste är dock gratis! Ute i skogen några mil från Gisborne hittade vi Rere Rockslide, en 60m lång platt klippa i en flod att åka kana på. Som gjort för timmar av nöje, blir bara bättre ju mer det regnar!

Mats åker:

Men åter här i Auckland gör cyklon-Evan de flesta besvikna. Tunga grå skyar, geggfuktig värme, regnskurar och kastvindar. Fukten märks överallt, i säng och soffa, handdukar torkar inte, golven klibbar, blä. Perfekt väder att inte gå ut i...

FLER BILDER - klicka här!

God Jul 2012!

Nu på julaftonskvällen sitter vi på motellet i Gisborne och ska snart iväg och äta julaftonsmiddag (det blir italienskt i år), men så här såg vi ut den morgonen vi lämnade Auckland. Tack för alla presenter som ligger på bordet, men vi ger oss till tåls tills vi kommer hem igen. På annandagen blir det nog paketöppning för paret Lewis, om inte Mats jobbar hela natten förstås...

Vi har verkligen myst några dagar här i Gisborne, i både sol och regn är det ännu en vacker och kul del av NZ att utforska. Mängder av oändliga stränder med få människor, och faktiskt ganska ok temperatur i havet redan. Utförligare rapport kommer!

Destination Gisborne

Julfärden i år går till Gisborne, "The Chardonnay capital of NZ". I likhet med Napier (20 mil längre söderut) där vi firade förra julen, och drack underbara rödviner, är detta också ett välkänt vinområde, men uppenbarligen ska vi dricka Chardonnayviner i år.

Knappt 50 mil har vi att köra dit, mycket på typiskt slingriga NZ-vägar. Vi räknar med att ta hela dagen på oss och stanna på många ställen, speciellt den där sista sträckan som "korsar hornet", kust till kust, ska vara riktigt intressant. "Hornet" är förresten East Cape, NZs östligaste udde som vi besökte påsken 2011.

Gisbornes kust är också känd för att det var det första James Cook såg av landet NZ, han landsteg där med Endeavour, 8 oktober, 1769. Tyvärr var inte världens första kontakt mellan européer och maorier speciellt positiv, några sköts tom ihjäl, och Cook fick lätta ankar utan att kunna fylla på förråden. Bukten vid Gisborne namngav han således Poverty Bay, vilket den heter än idag. 

Med på Endeavours resa var också Linnés lärjunge Daniel Solander, som med Joseph Banks samlade in all världens flora och fauna för kategorisering. Efter Gisborne seglade Cook vidare runt både Nord- och Sydön under ett antal månader, och den karta han då gjorde över NZs kust är tydligen mycket exakt även med dagens ögon. Söder om Sydön finns två vindpinade pytteöar som Cook namngav Solander Island och Little Solander Island. Där bor garanterat ingen människa, dock trivs albatrosser och petreller!

Vi håller tummarna för att vi slipper få alltför mycket av ex-cyklonen Evans vrede, efter att han dränkt och blåst sönder Samoa och Fiji, har Evan tappat kraft men är som väntat på väg mot NZ till helgen. Frågan är bara exakt var, och hur nära "han" kommer Gisborne...??

Som visas i den här grafiken har Evan hittills snurrat lite hit och dit i Söderhavet:

 

Hobbitpremiär, Evancyklon, Konsert och Luciafirande igen

Ännu en fullspäckad decembervecka lagd till handlingarna. En unik vecka med det magiska datumet 12-12-12. Den dagen var det premiär för 'The Hobbit, An Unexpected Journey', här i NZ. Naturligtvis var vi där! Jag valde en version med så många tekniska finesser som möjligt, 3D och IMAX, varför inte? Och som Tolkien-fan älskade jag naturligtvis filmen, medan Mats förblir skeptisk. Han föredrog James Bond som vi såg häromveckan.

Jag är redo för hobbits!

Så här stämplas nu brev här i Middle Earth :-)

Sommarvärme härskade i Auckland den gångna veckan. Shorts och sandaler. Men kommande vecka kommer vädret att styras av jättecyklonen Evan som just nu lamslår söderhavsöarna, Samoa har fått otroligt mycket stryk, och Fiji har barrikaderat sig, turister evakueras. Hit ner kommer inte cykloner, havet är för kallt för att hålla igång dem, men vi får oftast en släng av storcykloners svansar, m.a.o. väntar fuktig värme, mulet, mycket blåsigt och häftiga regnskurar närmaste tiden. Förhoppningsvis skiner dock solen åter i juldagarna.

Även den sociala kalendern var ganska välfylld med engagemang hela helgen, och mer därtill. Förra måndagen landade Mats chef från Australien och en svensk från WWLs Tokyokontor i Auckland, så vi bjöd hem dem på en rejäl kiwi-BBQ. Riktigt trevligt.
Fredag kväll bjöd vi hem Gayle & träningsgänget på juldrinkar och småplock, ett 20-tal pers dök upp, och vissa stannade senare än andra... ZZzzzzzzzz

Vi höll också igång våra fysiska aktiviteter under veckan med flera havssimpass - Mats har kommit igång nu, men även boot camps, cykling och löpturer. Det gäller att förtjäna sin julledighet! Just den magiska dagen 12-12-12 upplevde vi ett sagolikt morgonsim här på Kohi Beach! Havet var kav lugnt och blankt som en spegel, i väster stod en regnbåge och i öster masade sig solen upp ur havet. Och där låg vi och sträckte ut oss i det skimrande havet. Vissa dagar förtjänar mer tacksamhet för livet än andra.

Lördag var en strålande sommardag, då gick vi på utomhuskonsert på Villa Maria Winery. Oj, vilken kanonkväll! Tillsammans med nyinflyttade vännerna Sergej och Marie dukade vi upp picknick i solen på en vidsträckt grässluttning mellan vinrankorna, goda Villa Maria viner flödade medan vi diggade till en suverän konsert med gamla goda idolerna The Church, Devo och Simple Minds. Jim Kerr rules!

 

Veckan och söndagen avslutades med kombinerad housewarming och Luciafirande hemma hos vännerna Ivo och Ingwor. I sin trädgård har de byggt (en rejäl) friggebod, i samma stil som stora huset. Uppåt 30 pers var inbjudna till firandet, och kvällen avslutades med traditionellt luciatåg och sånger av oss få som kunde sjunga svenska luciasånger. Till alla andras glädje förhoppningsvis!

Pust, inte lätt att försöka rekapitulera en hel vecka på det här sättet. Visst är det kul när det är full fart, men nu står julens lugn runt hörnet, skönt det också. Alternativt tror man på Mayakalendern och att jorden går under på fredag - vem vet? Enligt rådande aktionsplan sitter dock vi i bilen på fredag på väg till östkustorten Gisborne - en vit fläck på vår karta som måste utforskas. Mer om det sen.

Snabbvisit i Sydney

Solen gassar, blå himmel, lugna vindar - idag är det sommar i Auckland!! I alla fall några dagar, vem vet vad som händer nästa vecka? ;-)

Nu har vi varit på snabbesök i Sydney, Avresa första morgonflyget i fredags, och hemresa sista kvällsflyget i lördags. Ett sommarvarmt och skönt Sydney, vår tredje hemstad. Den korta tiden till trots tyckte vi att vi hann med jättemycket. Efter landning och fika åkte Mats till jobbet medan jag träffade kompisen Ellen som bodde i Auckland förut. Vi gick och myste i city bland i alla hysteriskt julskyltade butiker och gallerior, pratade, lunchade, fikade etc.

Kl 17 var det samling med Mats kollegor, med respektive, på en bar i Darling Harbour. Innan dess hann Mats o jag ta ett dopp i poolen på hotellets tak och beundra utsikten över denna coola stad. Själva festen hölls på ett helt restaurerat segelfartyg från 1874, James Craig, som ligger i vid sjöfartsmuseet i Darling Harbour. James Craig är fullt seglingsdugligt, men under vår fest låg hon tryggt vid kaj. Vi bjöds på god buffé under däck, sen var det levande musik och fullt ös på dansen på däck under stjärnhimlen till midnatt.

Kvällen till ära hade jag på mig mammas fina klänning ett av hennes sista inköp förra hösten, samt en av hennes sjalar, det kändes som hon också fick njuta av den ljumma Sydneynatten. Det hade hon tyckt om...

Inte nog med att vi hade en riktigt trevlig kväll, det lottades också ut ett antal vinster till de anställda, och Mats fick högsta vinsten! Till allas avundsjuka. Presentkort till en lyxresortkedja - i Australien. Mats är ju den ende i gruppen som inte bor i Australien, det blir onekligen lite pyssligt för oss att utnyttja det där presentkortet så småningom...

På söndagen begav vi oss till våra gamla hemtrakter i Mosman. Simmade lite på f.d. hemmastranden Balmoral Beach, åt lunch och bara njöt av värmen och atmosfären. Innan det var dags att bege sig till flygplatsen och hemfärd, hann vi också träffa en gammal kompis från Ericsson.

 

Fler bilder från hamnsim

Minuterna före start, ser ni mig? Jag hade rosa badmössa och svart våtdräkt... ;-)

 

 

Sommar i Auckland?!

Ni ska inte tro att det bara är Sverige som har tufft väder så här års. Försommar-Auckland har idag drabbats av (ännu) en väderbomb. På radarbilden nedan ses hur den slår till, främst i väst. Hittills rapporteras tre personer ha dödats av det vilda vädret. Tornado, hårda vindar, skyfall, nedfallna träd, avstängda vägar, översvämningar, inställda flyg och färjor.

Själv hann jag och några väninnor precis gå en trevlig förmiddagspromenad i Cornwall Park idag, inte förrän vi var väl inne på lunchrestaurangen började regnet vräka ner utanför. Ibland har man tur.

Läs mer i NZ Herald

Hoppas det lugnar sig till imorgon bitti, då ska vi flyga till Sydney för WWLs årliga julfest. Blir dock bara en snabb visit i år, endast en natt, sen kommer vi hem igen.

Simanalys och Lisa bragdmedaljör!

Blev verkligen jätteglad i morse när jag läste att Lisa fick sin bragdmedalj! Vilken tur, nu slipper jag frånsäga mitt svenska medborgarskap. OK, jag tycker också synd om seglarkillarna som också gjorde en hyfsad bragd, Sveriges enda OS-guld... men Lisa är ju bara bäst när det gäller!!
 
Nu vill Mats verkligen lära sig simma på riktigt. Så han slipper få stryk av sin hustru. Sjökaptensingenjör-Mats går helst grundligt och vetenskapligt tillväga. Finns det tekniska hjälpmedel blir processen naturligtvis roligare :-) Inom simning kan teknik t.ex. betyda videoanalys, vilket vi gjorde i måndags. Ally Boggs är en rätt känd profil inom Aucklands sim- och triathlonvärld. Hon simmade naturligtvis också havssimmet i söndags, men var magsjuk, och kom "bara" tvåa i vår åldersgrupp, dock simmade hon 18 minuter fortare än jag, så hon borde ju kunna lära oss ett och annat? Hon är förresten även kompis med vår löpcoach Gayle, men Allys simcoachning rekommenderades faktiskt till oss av en helt annan person.
 
I måndags, som naturligtvis var en härligt solig dag, åkte vi hem till Ally i strandstaden Whangaparoa norr om Auckland, i ett hus som låg max 100m från stranden, där är man nog tvungen att morgonbada varje dag... Mats hade bokat oss för varsin timmes personlig duvning i Allys "Endless Pool", en badbalja med reglerbart strömmande vatten, där man simmar och simmar utan att komma någon vart. Jag ska erkänna att jag blev trött ganska fort, skyller på den där långa tvättmaskinssimning dagen innan, kanske inte den mest optimala uppladdningen, men bara att bita ihop?!? Under våra respektive timmar i poolen for Ally omkring, videofilmade oss ovan och under vattnet, kommenterade, föreslog övningar, justerade och tipsade om förbättringar. Sen fick vi med oss varsin dvd-skiva hem att titta på och begrunda - kvällarna framöver är räddade!! 

Idag var jag tillbaka i gamla vanliga simbassängen och försökte applicera alla nyfunna lärdomar, inte det enklaste, men träning ska väl ge färdighet någon gång??

Ally förklarar - jag lyssnar

 Teknikträning på sidan

Ally tycker Mats lägger alldeles för mycket kraft på sin benspark

 Videofilmning av Mats nya avslappnade stil

 Och vill man till äventyrs se hela 15minuter av mig i poolen, klicka här