Kinesisk lunch och representationsmiddag hemma

Tisdag = billig bio-dag, alla filmer kostar bara 10 NZD (ca 50 SEK), så jag brukar träffa väninnorna, 'the ladies of leisure', för film + lunch. Igår var det bara Jo och jag, vi såg Mao’s Last Dancer, eftersom det är en sann story var den riktigt underhållande. Efteråt kände vi oss otroligt Kina-inspirerade och letade upp en kinesisk restaurang för lunch. Och gissa om vi hittade rätt! En anonym entré på gatan ledde oss uppför en liten smal trappa, och vips var vi inne i en stor lysrörsbelyst lokal, full av lunchande kineser – måste vara ett gott tecken? Vi fick två platser vid ett gemensamt bord där bland annat den ende andre västerlänningen i lokalen också satt. Serveringspersonalen pratade i princip ingen engelska, inte engelska man förstod i alla fall… Inga menyer, allting på kinesiska, utan personalen gick kontinuerligt omkring med olika små byttor med små rätter. Vi hade bara att peka när vi tyckte något såg smakligt ut. Många ångade knyten blev det till slut! Fråga inte vad som var i dem, inte heller hur de egentligen skulle ätas, men gott var det! Kineserna vid vårt bord fnissade åt oss och lyckades förklara att västerlänningar i alla fall inte brukar erbjudas hönsklor, grisfötter eller komage eftersom vi inte brukar gilla det! Men vi fick smaka komage från deras bytta, smakade ungefär som… Kryddat tuggummi! Nä, ingen höjdare, och hönsklorna får vänta tills nästa gång.

Resten av gårdagen tillbringade jag vid spisen och pysslande i hemmet. Mats hade två storchefer på besök, från Norge och Australien, och eftersom vi vet att globetrottande affärsmän brukar få nog av restaurangbesök hade han istället bjudit hem dem till oss på middag. Jättetrevligt initiativ, det är som sagt kul att laga mat till andra än sig själv! Menyn blev vitlöksgratinerade NZ musslor, den buljongkokta oxfilén igen (så god, och härlig kvalitet på kött här!) samt vaniljpannacotta med färska hallon till efterrätt. Stor omsorg lades på val av vin, vi måste ju visa upp det bästa NZ kan erbjuda! Det vita - en fräsch smakrik Pinot Gris från Kumeu River, här i närheten av Auckland. Det röda - en underbar Pinot Noir från Alexandra Wine Company, Central Otago på Sydön. Uj, så goda!!

Och som en intressant knorr på dagens Kina-tema framkom att Mats australiske chef har minsann träffat Li Cunxin, filmens kinesiske balettdansör i egen hög person. Mao’s Last Dancer är hans självbiografi, och Li bor sedan många år i Sydney med fru och barn.