Sanna & Mats i Auckland: Klappa sjöborre. Franska Polynesien, del 1

Det är Astrid Lindgrens fel…. det här med Söderhavet alltså, man tänker ju bara på Kurrekurreduttön och om Pippis pappa finns där. Visst är Söderhavet ett drömresemål, och att maken får åka dit och jobba och jag hänger på är nästan för bra för att vara sant? Politiskt korrekt heter området Oceanien, fast då ingår också NZ och Australien bland annat. Söderhavsöarna omfattar i alla fall Melanesien, Mikronesien, Hawaiiöarna och Polynesien; tusentals små vulkanöar utkastade i det som kallas Stilla Havets Ring of Fire. De flesta är några miljoner år gamla, sjunkande vulkaner omgivna av korallrev och en lagun. Om vulkanen försvunnit helt under havet kallas det atoll. De flesta Söderhavsöar är fortfarande kolonier, eller har varit det.

Inflygning till Tahiti. Huvudstaden Papeete, och revet som ligger runt ön:

Polynesien alltså, närmare bestämt Franska Polynesien, eller bara Tahiti, ca 5 timmars flyg från Auckland, på andra sidan datumgränsen. Och det är verkligen franskt! Alla pratar franska och med EU-pass har man egen fil på flygplatsen, inga krångliga blanketter eller stämplar. Dock inga Euro, bara polynesiska franc, 119F = 1€. I butikerna finns franska viner och ostar i överflöd – mums! Om paradiset finns på jorden är FP en klar kandidat. Frodiga, gröna höga öar, kritvita sandstränder, i ett hav som skiftar från ill-turkost till djupblått och ett skönt klimat, lagom varmt, dygnet om, året om. Men det kostar att komma till paradisets Pärleport. Uj, vad dyrt det var! Jag säger det direkt, det mesta var faktiskt svindyrt, även en klase bananer vid sidan av vägen... Priset för den DVD som dokumenterade vår snorkling på Bora Bora borde inkluderat George Clooney som delfin! Nog sagt om det.

På Tahiti bodde vi på Intercontinentals lyxresort, nära huvudstaden Papeete (och hamnen förstås). Här finns inga naturliga sandstränder, vilket kompenserades med fina pooler, en med sandbotten, och ett stort lagoonarium, en uppdämd havssjö som tillät snorkling med tropiska fiskar i lugnt vatten (bra för japanerna).

Inget resort utan dykklubb, och naturligtvis måste man dyka. Jag har ju inte dykt på några år, så jag hängde först med på ett ”refresh” dyk innanför revet där det är lite lugnare och grundare. Massor av tropiska fiskar, och dessutom ett litet flygplan och några gamla båtskrov som sänkts för dykare att utforska. Och många sjöborrar! Med jättelånga spikes! Helt plötsligt hade jag viftat till en med handen – AJ! Många små svarta prickar i handen och en cm-lång spike under pekfingernageln! ”Kissa på handen”, sa dykledare Regis. ”Sänk ner den i urin”. Sagt och gjort, och döm min förvåning, det hjälpte! Smärtan avtog och sjöborrestickorna löstes upp så småningom, även den under nageln. Bisarrt, men effektivt!

Så jag återvände till dykklubben och gjorde eftermiddagsdyket också. Denna gång utanför revet, ett sk drift dive längs revets drop-off kant i dyktermer. Från båten på väg till dykstället såg vi knölval, dock inte under dyket… istället massor av mångfärgade korallfiskar, drakfisk, tonfisk, svartspetsiga revhajar, flera muränor, varav en tyckte vi var för närgångna och simmade fram och högg en tjej i låret! Tur att hon hade våtdräkt! Trots att vi simmade fram på 20-30m djup kändes vågornas rörelse mot revet tydligt. Dyningen sög en fram och tillbaka i sidled, upp och ner längs revet som grundade upp, jag fick paddla på bra med fenorna för att komma framåt, men det är härligt att dyka!

Utsikt från vårt hotellrum (från balkongen alltså):