U2 360° - Vilken Superkonsert!
Igår kväll släntrade de äntligen ut till sin enorma spindellika runda scenkonstruktion och vinkade till publiken i Auckland. Våra åtråvärda (och dyra) biljetter som inköptes många månader sedan fick äntligen tas fram. Bono & co har landat, "Kia Ora, it's good to be home" skrek han - och fick 40.000 pers på Mt Smart Stadium att koka... Auckland rocks! Ljudet var perfekt och scenens enorma cylindriska TV-skärm som åkte upp och ner bidrog till att känna närhet i jättearenan. Det var U2s kväll, att rapparen Jay-Z försökte värma oss dessförinnan glömde vi strax.
Och U2 bjöd sannerligen på en otrolig show, lirade favoritlåtar från en snart 30-årig produktion, visade sitt sociala patos, bl.a. en manifestation av Amnesty för att hylla minnas de fängslade i Burma, samt Mandelas ord. Bono verkade kämpa för att hitta ord att hedra de döda gruvarbetarna – ”The 29 Lost” och beklaga allas sorg. “There are so many ways to show grief - in Ireland we sing!!” och drog igång I Still Haven’t Found What I’m Looking For medan de avlidnas namn rullade på TV-skärmen. Dessutom One Tree Hill som har speciell kiwi-mening eftersom den skrevs för att hedra nyzeeländaren Greg Carroll, en roadie som dog 1986. Det var tillräckligt för att få en klump i halsen och tårarna att välla upp... 2,5 timmars föreställning gick alldeles för fort, kanske borde man smita in på extrakonserten ikväll igen?
Igår kväll släntrade de äntligen ut till sin enorma spindellika runda scenkonstruktion och vinkade till publiken i Auckland. Våra åtråvärda (och dyra) biljetter som inköptes många månader sedan fick äntligen tas fram. Bono & co har landat, "Kia Ora, it's good to be home" skrek han - och fick 40.000 pers på Mt Smart Stadium att koka... Auckland rocks! Ljudet var perfekt och scenens enorma cylindriska TV-skärm som åkte upp och ner bidrog till att känna närhet i jättearenan. Det var U2s kväll, att rapparen Jay-Z försökte värma oss dessförinnan glömde vi strax.
Och U2 bjöd sannerligen på en otrolig show, lirade favoritlåtar från en snart 30-årig produktion, visade sitt sociala patos, bl.a. en manifestation av Amnesty för att hylla minnas de fängslade i Burma, samt Mandelas ord. Bono verkade kämpa för att hitta ord att hedra de döda gruvarbetarna – ”The 29 Lost” och beklaga allas sorg. “There are so many ways to show grief - in Ireland we sing!!” och drog igång I Still Haven’t Found What I’m Looking For medan de avlidnas namn rullade på TV-skärmen. Dessutom One Tree Hill som har speciell kiwi-mening eftersom den skrevs för att hedra nyzeeländaren Greg Carroll, en roadie som dog 1986. Det var tillräckligt för att få en klump i halsen och tårarna att välla upp... 2,5 timmars föreställning gick alldeles för fort, kanske borde man smita in på extrakonserten ikväll igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar